lördag 26 augusti 2017

Abisko: bland asfalt och älgar

"Men varför sprang du asfalt?" Hon ser på mig som om jag vore spritt språngande galen. Och kanske är jag det, för varje gång mina fötter träffar vägen undrar jag också vad jag håller på med. Missförstå mig rätt - jag gillar att springa. Punkt. Överallt. Jag gillar rörelsen och att vara ett med min kropp. Men jag ÄLSKAR att springa på fjället och i terrängen. Fullkomligt älskar. Skulle jag välja en sak som jag vill göra varje dag i resten av mitt liv så är det det. Abisko är dessutom inget mecka för road runners. Det finns en väg, d v s två möjliggeter: att springa åt höger eller åt vänster. Trots att jag väldigt sällan springer väg så har jag hunnit prova bägge hållen. De är ganska likvärdiga. Jag brukar välja riktning beroende på vilket håll det blåser åt och utifrån dagsform. Är jag pigg och taggad börjar jag med motvind så jag kan trycka på i medvind på vägen hem, är jag trött och omotiverad så börjar jag i medvind eftersom hem kommer jag ju ändå bli tvungen att ta mig på ett eller annat sätt. De senaste två veckorna har jag i alla fall sprungit asfalt totalt tre gånger och svaret på "Varför?" är att jag haft en liten ambition om att a) bli snabbare b) påminna kroppen om hur det är att springa flackt. Det här med att försöka bli snabbare är lite av ett dilemma för jag är en myslöperska ut i tåspetsarna. Jag gillar helt enkelt inte att bli trött. Inte andfådd-trött. Jag vill kunna sjunga, prata för mig själv och ta små glädjeskutt när jag springer, inte kvävas. Men det verkar som om att andåddhet är lite av en förutsättning för att kunna springa snabbare under en längre tid. Tyvärr. Men när jag för ett par dagar sedan konstaterade att jag har ungefär samma grundfart i terrängen som på asfalten så lovade jag mig själv att jag faktiskt inte behöver springa väg mer. Fjället har ju trots allt oändliga möjligheter, både på och utanför stigarna.

För övrigt har jag (förhoppningsvis) precis avslutat två veckor med en kraftigt dykande form. Det har varit "den stora tröttheten" både psykiskt och mentalt. Lyckades ändå få till en vecka med 180 km, vilket är mängdrekord för min del, och drog sen ut och tältade tre nätter och myssprang dagsturer. Jag såg det som vila men det kändes minst lika mycket skit efteråt så till sist hade jag två dagar träningspaus när jag bara körde lätt styrka och drack vin. Jag vet inte om det var vilans eller vinets förtjänst men dagen efter körde jag mitt i särklass bästa långpass sedan 2011 då jag trots allt lyckades springa Stockholm marathon (asfalt!!!???) på 3.01. Så vem vet, kanske ligger det någon slags form där framme och lurar.

I Abisko är det höst nu och det har kommit nysnö även ganska långt ner på fjället. Löven gulnar mer och mer för varje dag och det är tights, jacka och buff som gäller. Det är svårt att tro att det fortfarande är augusti men ska jag vara ärlig så sörjer jag inte den avbrutna sommaren. Hösten är min tid, och jag hoppas på en lång sådan istället. Scout är också nöjd och har gått in i mysmode. Det innebär att han hoppar upp i sängen ett par gånger varje natt och vill bli kliad samt att både morgonklapparna och kvällsmassagen är mycket viktig. Jag gör mitt bästa som matte men det räcker tydligen inte alltid för i förrgår smet han iväg och jagade älg. Sex timmar senare hörde jag äntligen ett avlägset skällande i björkskogen och där stod Scout, fortfarande på älgjakt. Men han var tydligen trött för när jag skrek "MAT" så kom han springande, till synes överlycklig över att det var dags att gå hem. Eftersom jag trott att jag skulle hitta resterna av honom längs med vägen eller utefter järnvägen så var jag också överlycklig. Jag vet. Scout är en hund. Men han är också min familj, min bästa vän och mitt dagliga sällskap.

Some pics från de senaste veckorna.










lördag 12 augusti 2017

Lördagsflum

Myggbett, sönderkliade, över hela kroppen, som på ett barn. Jag vill vara ett barn. Ett tyst barn som stänger dörren till sin lekkammare. Ett barn ute på fjället där regnet och vinden är mina vänner och vi dansar ikapp.
Det rör sig snabbt inne i mitt huvud. Inte dåligt, men snabbt, jag hinner inte med. Orkar inte ta in allt. Säger åt hjärnan att vara tyst ibland, eller bara tänka klart sina tankar. Ta en paus och vara i verkligheten. Den fnyser och jag springer, springer till häret och nuet där huvudet kan vila.
Livet som bara går och går och går utan att jag kan kontrollera. Allting bara händer och rinner mellan fingrarna. Tar tag och tappar. Gång på gång. Släppa? Men nej! Ta tag! Vill kontrollera även om det inte går. Men varför går det inte?!
Att inte kunna andas, leta efter den enkla vägen istället för att låta livet göra ont. Men jag vill ju att det ska göra ont, jag vill känna, och det som gör ont är det ofarliga. När meningslösheten äter upp mig längtar jag bara efter att bli galen.
Det finns ingen sanning i orden, hur gärna jag önskar att det vore så. Det är bara bokstäver som sätts ihop och leks med, som kan formas hur som helst och till vad som helst. Men egentligen kunde vi lika gärna vara ordlösa.
Åh, jag vet inte och hur ska jag någonsin kunna veta? Hur kan någon annan veta något? Förstår inte. Inte mig själv och inte någon annan så låt mig bara vara ifred i en luddig mjuk boll och titta ut på resten av världen. Jag behöver verkligen inte vara med, så tvinga mig inte. Få mig inte att vilja ibland för jag vill inte! Fatta det!


Imorgon efter jobbet ska jag och Scout ut på tur. Bara till på onsdag men ändå. Jag vet inte vart vi ska men det är helt oväsentligt. Vara ifred så att jag vill vara med människor igen. Det är en balans det där. Som allting annat. Hur kan det krävas så mycket skills för att skapa jämvikt i en gungbräda? Sen tittar jag på andra och ser att det verkar vara ganska svårt ändå och att jag kanske trots allt gungar på ganska bra i min park.  

tisdag 1 augusti 2017

Höstfeelings och backträning

Idag körde jag det första "strukturerade" passet sedan Swedish Alpine Ultra och det blev ett backpass, 5*Stornabben. Nabbe betyder kulle på någon dialektslang som jag fortfarande inte helt vet vilken det är och Stornabben är, precis som det låter, vår största "kulle" här i Abisko. Observera, inga som helst likheter med ett fjäll! Upp på Stornabben är det ca 1 km beroende vilken väg man tar och lutningen varierar mellan snäll och lite mindre snäll men ändå fullt springbar. Mest såg jag det dock som en träning i stenig nedförslöpning då terrängen, som överallt annars häromkring, stundvis är rätt stenig. Idag var det dessutom hala stenar så det var helt perfekt för balansen och jag är stolt över att det bara blev två vurpor. En sommar för några år sedan körde jag en hel del så kallade hyggesintervaller vilka går ut på att man letar upp ett lagom lutande och lagom snårigt hygge, joggar uppför och springer nedför med livet som insats. På den tiden kunde jag inte springa "på riktigt" p g a en kinkig höft men ju mindre monotont desto bättre. Det blev också en hel del snöpulsande på vintern, i både kängor och five fingers med och utan ryggsäck. Man kan säga att jag testade mig fram... Så här i efterhand kan jag tycka att vissa idéer jag haft är ganska lustiga (och knäppa) och när jag ibland beklagar mig över min brist på kreativitet brukar mamma säga att jag åtminstone är väldigt kreativ när det kommer till träning. Sanning att säga tror jag att vissa saker gjort mer skada än nytta (till exempel teorin om att det är bra att springa skadad för att lära sig hantera smärta, eller springa i 30 grader kyla i alldeles för lite kläder och "få" ta på sig ett klädesplagg till för varje halvtimme) men jag tror i alla fall att vissa saker stärkt mig mentalt. När jag tycker att någonting är tråkigt brukar jag tänka på vattenlöpning och den tiden jag hade fått för mig att jag skulle köra det två gånger om dagen 5 dagar i veckan och sen ett långpass på 3-4 timmar. Det var TRÅKIGT hur mycket jag än försökte piffa upp passen. Nuförtiden är jag alldeles för kräsen med min tid. Visst gör jag ibland saker som jag kanske inte helt tycker om men på det stora hela - väldigt sällan. Att springa tröskel på platten är ungefär så illa det någonsin blir.

Den senaste veckan har jag lekt mycket, sprungit mycket obanat och letat nya platser. Jag välkomnar att hösten är på ingång. Vinden, de låga molnen och kylan i luften. Jag är färdig med värmen och med det ständiga ljuset. Nu väntar den vackraste tiden på fjället med krispiga mornar, höststormar och stjärnklara nätter. En månad till sen börjar fjället tömmas på vandrare. När jag är ute så vill jag ha ensamheten, hör till dem som viker av leden för att undvika ett möte. Nej, jag vill inte prata, inte dela turerfarenheter, jag vill vara ifred. Jag och Scout. Tältet och en bok. Fast jag läser inte så mycket ute på tur, tänker mest. Går. Packar ihop, går, packar upp, lagar mat och sover. Enkelt. Det är så jag laddar upp mellan säsongerna, är tyst. Stugliv och turliv. Har så smått börjat fundera över höstens tur som kommer att bli 2-3 veckor i slutet av september/början på oktober. Vart har jag inte riktigt bestämt än. Det får inte vara för planerat heller då jag vill kunna gå som jag vill och stanna där jag vill. Jag hade gärna gått en liknande tur som i april och sett Padjelanta på hösten men det går inte eftersom Scout råkar vara en hund och hundar är förbjudna i området den tiden. Men på det stora hela skulle jag förmodligen kunna gå i princip i vilket fjällområde som helst och vara nöjd. 

I förrgår var jag bara tvungen att gå in i dimman

Vid Lapporten

Några höstbilder också trots att vi inte riktigt är där än...





Skog och fjäll

Det har blivit kväll och Scout hörs ibland snörvla till. Han ligger under bordet, bredvid den utdragbara bäddsoffan som är min sovplats. Trö...