Swedish Alpine Ultra: the story

Så går starten, bara så där. Förväntar mig att alla bara ska rusa iväg, och visst, ett par tre stycken försvinner i fjärran men övriga tar det ganska lugnt. Då jag aldrig sprungit ett ultralopp tidigare så tycker jag den här typen av start känns märklig, men väldigt trevlig. Den första biten försöker jag bara känna in dagsformen och hitta min egen ”arbetstrav”. Kroppen känns pigg och jag får hindra den från att springa iväg. Andningen är smula ansträngd men det beror på att jag varit så nervös att jag glömt bort att djupandas. Jag har egentligen bara ett mål med det här loppet och det är att ta mig i mål. Jag har aldrig någonsin sprungit så här långt innan och i år har jag inte alls några långpass att skryta med. Ett pass på ca 45 km och resten runt 2-3 mil. Inte heller har jag förberett mig vad det gäller energi. I min ryggsäck finns 10 snickers, diverse gels samt sportdryck men jag har inte testat hur jag svarar på det tidigare. Jag gillar nämligen inte att äta och dricka när jag springer… Det som talar för att jag faktiskt ska överleva är att jag är van vid den här typen av terräng och det här är min hemmaplan. Även om jag inte förberett mig för den här distansen så är jag van vid att springa och har under maj och juni snittat på ca 150 km i veckan och dessförinnan spenderat många långa dagar till fjälls på skidor. Sen är jag envis. Trots allt är det bara 11*1 mil minus 3 km. En mil är ju ingenting och 11*0 är teoretiskt sett också ingenting. Jag förstår dock att det kanske inte riktigt är så det funkar i praktiken. Men en mara kan jag alltid springa, där går nämligen min minimigräns för hur otränad jag får tillåta mig att bli. Så det är bara att springa en mara och sen börja om och springa en till mara. De sista 23 km borde gå av bara farten. Ja, logiskt sett bör detta inte vara några som helst problem. Men ser tänker jag Nikkaloukta-Abisko så känns det i princip omöjligt. Aplångt och apjobbigt.

Efter en halvtimme lär jag mig att snickers är en urusel idé. Det är nämligen väldigt svårt att tugga choklad- och jordnötsklet medan man springer. Jag lär mig också att många går i uppförsbackarna under ultralopp. Det tänker jag dock inte göra eftersom jag vill ha kommit så långt som möjligt innan jag blir trött. Jag tror jag tjänar på att springa på medan det går och sen bara försöka överleva och ta mig framåt. Jag passerar Keb som fyra. Två snabbfotade bröder är långt utom synhåll och Sten, som sprungit Swedish alpine flera gånger tidigare och aldrig placerat sig sämre än tvåa, ligger precis framför mig. Han kör dock endast vatten denna gång, ingen energi, tokskallen. Fast å andra sidan, om man springer den här sträckan gång på gång så kan man ju inte heller vara vid sina sinnes fulla bruk. Jag bestämmer mig för att hänga på Sten en bit och se vad som händer. Ett betydligt mer svårsprunget parti tar sin början här men det passar mig ganska bra att få något annat än bara att springa att fokusera på. Dock fladdrar min snabbsnörning vind för våg och jag ramlar ett par gånger innan jag begriper att jag ska lirka fast den. Sen går det bättre.

Det känns bra till Singi och jag är glad över att få springa på kalfjället istället för nere i björken. Glad över att få vara på väg. Men efter Singistugorna går luften går ur mig litegrann. Det känns inte längre lika lätt och jag är alltför medveten om att det är väldigt långt kvar. Stundvis tror jag att jag ska tappa Sten, speciellt när jag ramlar ytterligare tre gånger under en väldigt kort tid. Fötterna börjar bli fumliga och jag börjar bli irriterad över alla jävla stenar. Att springa är inte ett problem, men att parera stenarna är det. Så mycket för att jag är van vid den här terrängen. Försöker trots det gå upp och dra för att dra mitt strå till stacken och efter ett tag märker jag att Sten hamnar efter. Tar det lite lugnare en stund men han kommer inte ikapp och jag förstår att det börjar ta ut sin rätt att köra helt utan energi. Till slut kör jag på. Det är både lättare och svårare att springa ensam. Lättare för att jag styr helt själv, svårare för att jag själv måste hålla tempot. Det går fortfarande tungt och jag förväntar mig att någon ska komma ikapp mig bakifrån men det händer inte. Så passerar jag även Sälka och påbörjar stigningen över Tjäktapasset. Här är det fortfarande vinter men snön är inte så illa som jag trodde. Moddig, absolut, men inget pulsande upp till knäna. Jag går i princip hela den brantare delen och det är skönt att bryta av löpningen med något. Skönt att det händer någonting. Efter en stund inser jag förvånat att jag är uppe vid vindskyddet. Trycker en gel och njuter av nedförslöpan. Hur utför skulle kunna vara värre än uppför när man är trött har jag aldrig förstått.

Så ser jag taket på Tjäktastugan. Det är en mäktig känsla för där och då vet jag att jag kommer att ta mig i mål, och för första gången sedan starten tillåter jag mig att reflektera över en sluttid. Det är kanske lite kaxigt och dumdristigt för trots allt återstår 50 km och även om den knepigaste delen är passerad så är resterande delen av banan långt ifrån lättsprungen. Jag gör en avstämning av läget. 14 timmar bör jag fixa och 13 timmar är möjligt. Kroppen är inte längre pigg men det känns ändå helt ok. Jag har återhämtat mig bra de senaste kilometerna. En höft gör sig påmind men de flesta kroppsdelar är förvånansvärt intakta. Jag är trött i armarna, men det är ju helt oviktigt i sammanhanget. Mentalt är jag med och taggad. En del av mig säger att jag ska försöka att bara cruisa resten av vägen utan att överila mig medan en annan är nyfiken på vad jag skulle kunna plocka ut ur mig själv. Det blir ett mellanting. Jag trycker på lite men försöker ändå vara strategisk. Jag vet att jag ligger trea och det vore lite kul om jag kunde hålla den placeringen.

Men vid Alesjaure börjar jag få det jobbigt. Benen talar om att de inte alls är tränade för det här. De är starka men inte tillräckligt uthålliga. I huvudet är jag nästan hemma det är bara det att det fortfarande är långt hem. Det blåser och jag blir kall. Det är sten sten och åter sten och blött blött och åter blött. Jag fokuserar bara på att fortsätta springa oavsett tempo och terräng och upprepar ”det gör ont men det är ok” för mig själv. Inget vidare fantasifullt mantra men det funkar. På ett sätt njuter jag av att harva på trots att kroppen inte vill längre. Det går ju. Jag undrar om tröttheten nått sin ”point of no return” och det härifrån bara kommer att gå utför. Eller, om det kan vara övergående. Jag sjunger lite. Svär en hel del. Pratar snällt med mig själv med samma larviga röst som jag använder när jag pratar med Scout. Tycker vandrarna är i vägen men uppskattar dem ändå eftersom de tvingar mig att hålla skenet uppe. Vid slutet av själva Alesjaure-sjön pågår renskiljningen. Det är mäktigt att se och jag känner mig liten och vördnadsfull. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får springa här. Tänk att det här är mitt liv.

Under skråpassagen vid Keron inser jag att låren är fullkomligt körda. Hur jag än försöker kan jag inte lyfta benen tillräckligt för att inte snubbla på stenarna. Att springa platt går bra men inte över ojämnheter. Jag ramlar och ramlar igen. Vet att om jag fixar att springa nu så kommer jag i mål under tretton timmar. Tanken gör mig rosenrasande och jag örfilar mig själv ett par gånger i en förhoppning att vakna till liv. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta. Jag är en sprattelgumma. Benen har stundvis börjat spasma och fötterna är lealösa. Går nerför hela Keron-backen och förstår slutligen carför folk säger att det är jobbigare att springa nerför än uppför när man är trött. Nere vid Abiskojaure tittar jag på klockan. Jag har tappat mycket senaste milen och behöver hålla 5-tempo här för att fixa the magic thirteen. Det låter enkelt. Det ÄR enkelt. Men samtidigt är det så svårt. Jag försöker nollställa hjärnan och glömma att jag redan sprungit 9,5 mil. Föreställa mig att jag bara ska ut på en kvällsjogg. Det handlar bara om graden av vilja. Jag vet det. Men sanningen är att jag inte vill tillräckligt mycket. Jag är trött, men framför allt så är en del av mig ganska nöjd över att jag klarat mig hit. Nöjd och otroligt tacksam. Nu vill jag njuta sista biten. Så jag drar tröjärmen över klockan och släpper den släpper taggen av besvikelse. Den får inte följa med mig in i mål.

Det är en vacker kväll och vinden smeker mig i nacken. Jag är i princip ensam nu och jag är glad för det, behöver den här stunden. Jag tvingas gå över vissa stenpartier men tycker att det känns förvånansvärt lätt att springa där det är platt. Det är som benen anpassat sig och ser löpningen som sitt naturliga läge. Det luktar björk och mossa. Fjällskog. Vilken dag det varit. Mentalt har jag behövt den för att släppa allting annat och bara vara i häret och nuet. Nu är jag ren, om man nu kan kalla det så. Lugn. Några kilometer från mål tar jag upp telefonen och meddelar att jag är på väg in. Sista biten. Men hur kan 2,5 km vara så jäkla långt? Nu är det inte kul längre. Jag gråter nästan för att jag är så jäkla trött och sen skrattar jag eftersom så jäkla trött är jag faktiskt inte. Trött och pigg på samma gång. Sjunger lite igen. Ramlar. Så ser jag äntligen porten till Kungsleden. Snart hemma. Springer genom tunneln och uppför backen till Abisko Turiststation. Undrar var i helvete målet är. Genomgår en inre kris innan jag ser hundarna och förstår att jag är framme, bara lite fel. Såklart. Att inte ha sprungit fel en enda gång vore inte likt mig. Springer de sista meterna. Tror jag i alla fall. Eller så går jag. Skriker ”var i helvete är målet”. Så är jag i mål. Stannar. 13 timmar och 11 minuter. Får reda på att det är nytt banrekord för tjejer och att jag är trea totalt. Där, just då är jag bara så otroligt nöjd. Inte egentligen över placering eller tid, det är trots allt ganska oväsentligt. Men att jag haft en så fantastisk resa. Visst finns det saker som jag kunde gjort annorlunda och bättre. Att springa långpass hade till exempel varit en hit eftersom jag är övertygad om att benen varit mer med i matchen då. Att kunna springa i alla nedförsbackar hade ju varit trevligt. Att ladda med vin de sista två veckorna kanske inte heller var helt genomtänkt. Men jag har haft tur som hållit ihop så pass bra som jag gjort och framför allt tur att min mage inte protesterat nämnvärt över alla gels. Jag hade tur som inte slog mig någon av alla gånger jag ramlade. Jag hade tur att jag slapp mensvärk trots att dagen bjudit på niagarafallet. Men vet ni, ibland ska man faktiskt ha tur också!

Dock rekommenderar jag inte att man dricker två flaskor vin dagen efter Swedish Alpine Ultra. Då kan det hända att man vaknar ensam i en bastu ute på Torneträsk. Bara ett råd.  

Nikkaloukta dagen innan start. Det hat äntligen slutat regna.

Att ha en ryggsäck som sitter bra är smart annars får man skavsår...

Återhämtningsjoggar på schemat

Kommentarer

  1. Wow, grattis! Sprang 2013 på en mkt sämre tid. Vilken fighter du är!/:-) Anders Sandegår

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anders! Men det är lika långt för alla oavsett tid!!!!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bilbekymmer och gamla klassfoton

"Misslyckad" roadtrip